Det har gått några år nu, ganska många faktiskt, sedan jag gjorde min sista match som målvakt i Mora IK:s A-lag.

20 år. Så länge sedan känns det faktiskt inte. Och när jag nu räknar ner dagarna till seriepremiär så är det som supporter jag gör det. Men spänningen finns kvar. Längtan, och ja, kanske pirret också faktiskt. Det finns trots allt ingenting som får mig att längta mer efter vintern än att hockeyn drar i gång.

Och när det är premiärvecka så väcks också minnena av känslan inför säsongens första match på riktigt. När det gäller. När man äntligen ska spela ”riktiga” matcher. Så många år av mitt liv som jag levt i den där bubblan som sakta men säkert bara fylls på av energi. Man har sprungit, cyklat, lyft vikter, tränat detaljer, slipat, svettats. Dagarna före en premiär vill man bara ut på isen. Man vill att pucken ska släppas -man vill tävla på riktigt!

Jag har upplevt laddningen, den kittlande känslan och jag vet precis hur stämningen är i omklädningsrummet just nu, dagarna före premiären.

Jag har tittat på några av matcherna under försäsongen och jag tycker det ser lovande ut. Som vanligt, flera unga killar som kommer blomma ut i MIK-tröjan. De rutinerade som fortsätter att växa på isen. Några etablerade nyförvärv som ger laget lite mer tyngd, framför allt på backsidan. Det är viktigt för våra målvakter. Kari Piiroinen, ung men redo tycker jag och så Andreas som stundtals hade det tungt förra året men som kommer få revansch i år. Han har jättekvalitéer som målvakt.

Det är en utsatt position att vara målvakt. Antingen är man kung -eller… Det är svart eller vitt. Man är utsatt, kan aldrig förvinna i mängden. Någon har sagt att en målvakt är en individuell idrottare i en lagsport. Jag kan bara instämma.

Ingen ska tro något annat än att man som målvakt hör publiken. Visst, man säger att man kan stänga av, men innerst inne hör man allt. Jag minns en match när det stod tre gubbar bakom målet och ”tjötade” i tre perioder. Jag hörde vartenda ord, och det var inte bara roliga saker som sas. Men jag var vid det laget så rutinerad att jag kunde strunta i dem. Men med detta vill jag ha sagt att publiken spelar roll. Att få pepp, jubel, applåder, det gör skillnad. Inte bara för målvakten, men för hela laget.

Utan publik försvinner en stor del av det som är hockey. Publiken är en del av matchen och man minns de gånger då publiken lyfte taket. Som matchen i Smidjegrav 1991. Mora IK mot Leksand, ett derby som folk längtat efter i över ett decennium. Folk kom till hallen två timmar före match och när vi gick in på isen för värmning var det redan fullsatt!

Leksand var i tvåmålsledning i tredje perioden när vi först gjorde 3-4 och så kvitteringen… Jublet i hallen från publiken, som var långt, långt fler än vad som egentligen fick plats, var bland det största jag upplevt. De som var på plats berättade efteråt att när de sträckte upp händerna i luften och jublade var det så trångt att de inte fick ner armarna igen!

Jag önskar av hela mitt hjärta att alla i Mora går man ur huse den här säsongen. Dels för att lyfta grabbarna som gör jobbet på isen. Men också för att vi som sitter på läktaren får dela den där härliga känslan av att slitas mellan hopp, förtvivlan, lycka, jubel och eufori tillsammans. Det är ingen tillfällighet att klubben har som slogan ”Tillsammans är vi starka”. Det är så det är helt enkelt.

Jag är laddad för fredagens premiär, resten av matcherna i Hockeyallsvenskan och dessutom våra duktiga juniorer och inte minst damlaget som nu jagar poäng i div 1. Att min brorsdotter Ida spelar där är inte den enda anledningen till att jag kommer ta plats på läktaren när det är dam-match. Laget har lyft sig och har något riktigt bra på gång!

Äntligen är det hockeysäsong igen!

Thomas Melin