Just nu ser jag ett lag som spelar helt utan självförtroende. Ett lag där ängsligheten att misslyckas, och den egna pressen på att lyckas, blivit till ett sådant tungt ok att bära att kreativiteten och initiativförmågan stundtals är som bortblåst. Det är i ett sådant läge som spelarna och laget behöver supportrarnas stöd som mest.
Hockeyallsvenskan är en tuff serie – med många duktiga spelare och många bra lag. Det har årets upplaga av Mora IK snabbt blivit varse om.
Spelet hittills har hackat rejält, målskyttet är direkt svagt, och just nu befinner sig laget långt ner i tabellen.
Prestationerna hittills räcker till en 12:e plats i tabellen för ett lag som ifjol återfanns i SHL, och det är betydligt längre ner än vad jag hade tippat att laget skulle hamna.
Men jag är också helt säker på att spelarna själva och klubbledningen satt upp högre mål än så för den här säsongen.
Framgång föder framgång brukar det heta. Men laget befinner sig i ett helt annat läge just nu. Mora har tagit en trepoängare på de senaste tio matcherna. Spelarna känner pressen på att lyckas och prestera - både individuellt och som lag.
Det är i spåren av detta som vi ser ett ängsligt Mora med dåligt självförtroende uppträda just nu. Avsaknaden av att våga och tro på det man gör, tar över tilltron på vad man kan göra och prestera.
I första matchen efter uppehållet, den mot Kristianstad i måndags, tycker jag ändå att det fanns ljusglimtar att notera i prestationen och spelet under de två första perioderna.
Men på något sätt slog det hela stopp efter ledningsmålet i början på den tredje perioden. Det verkade som om rädslan över att förlora, tog över känslan av att kunna vinna. De mentala tankarna, eller spärrarna om ni så vill, slog till.
Moraspelarna slutade åka skridsko, blev stillastående, och tappade förmågan till att ta nödvändiga initiativ. Klubban blev till ett spett och skridskorna till bly.
Jag menar inte på något sätt att laget inte försökte, det förutsätter jag att spelarna gör hela tiden, men att det låste sig.
Det är inte lätt att ta sig ur en negativ spiral - men det går.
Moraledningen valde att agera på flera sätt under uppehållet i förra veckan. Daniel Hermansson knöts närmare ledarstaben, rutinerade Dan Bakala kommer in på korttidskontrakt målet, och framåt har vassa forwards som AHL-meriterade duon Dustin Gazley och Brant Harris värvats in.
Jag gillar förändringarna. Att ledningen agerar är ett tvunget måste i ett läge som detta.
Förhoppningsvis kan nyförvärven bidra till att Mora hittar in på vinnarspåret igen och att det får alla inblandade att tro på det man gör fullt ut.
Jag är övertygad om att ett par segrar kan göra att spelarna hittar glädjen, självförtroendet och spelet igen, och att vandringen uppåt i tabellen därmed kan starta.
Någon topplacering tror jag inte på. Avståndet upp till topplagen är alldeles för stor, trots att mer än halva serien återstår att spela. Dessutom har Modo, Björklöven och Karlskoga mer ”färdiga” lag.
Men en topp-åtta-placering är inom klart räckhåll, och det känns som en realistisk målbild för klubben den här säsongen med tanke på utgångsläget.
Jag förstår att många supporters ute i stugorna känner en stor besvikelse över hur säsongen gestaltat sig hittills. Jag har också suttit och muttrat över insatserna som i många matcher haft mer att önska.
Men jag tror inte att laget har gett upp, och det gör inte jag heller.
Det är i motvind som klubben och spelarna behöver sina riktiga supporters som allra mest. Det är också i det här läget man visar vilken sorts supporter man är.
Jag kommer att fortsätta åka från Falun till Mora för att på plats stödja mitt lag, medlemsavgiften är redan inbetald och en summa till Supporterliraren kommer det också att bli.
Medgångssupportern syns bara i framgångens brus.
Heja, Mora!
