Gästkrönikan signerad Anders Norin
Publicerad:
Mora IK har spelat 16 av 52 matcher i SHL och ligger på rätt sida om kvalstrecket – vilket måste vara det huvudsakliga målet den här säsongen. Klarar laget av att hålla den placeringen då är nog både jag och andra Morasupporters mer än nöjda. Men jag skulle ändå vilja inleda krönikan med att hylla en spelare, som både varit underskattad och ifrågasatt av många, men som hittills visat sig ha större SHL-kvaliteter än vad någon kunnat tro. Jag tänker givetvis på nr 8: Robin Johansson!
Ända sedan han kom till Mora IK har Robin Johansson, att han vann SM-guld med Leksands J20 har vi glömt ;.), fått stämpeln ”grovarbetaren”. Han har mestadels placerats i fjärdefemman, fått spela med ”omöjliga” medspelare och har, förutom ett säkert och uppoffrande spel i box play och säker tekare, haft som huvuduppgift att tillsammans med sina kedjekamrater plocka bort någon av motståndarlagets ”vassare” kedjor med bravur. Visst, några mål och assist har det blivit: 51 poäng (14+37) på 213 allsvenska matcher. Men nu: Robin leder den interna poängligan, ligger tvåa i den interna plus-minus-ligan med sina +3, och är placerad som den 17:e bäste spelaren i SHL:s tekningsliga med en procent på 54,40% Att Robin skulle leda den interna poängligan vid den här tidpunkten, hade nog gett ett riktigt bra odds hos vilket spelbolag som helst.
”8” kan hur som helst visa upp starka papper, som mer än väl visar att han håller i SHL. Det var många som förundrades över att MIK kunde skriva nytt kontrakt med honom efter att Mora tagit klivet upp den 1 april. Men inte jag. Jag tycker nämligen att Robin varit klart underskattad under de allsvenska åren. Han har varit mogen för större uppgifter. Nu har han dessutom visat att han kan spela back med bravur också – hans kvaliteter som målvakt låter jag vara osagt. Men en lagspelare av rang är han. Och därför ovärderlig på många sätt. Blir inte Mora kvar i SHL- kommer Robin att bli det. Sanna mina ord!
Första landslagsuppehållet är här och Mora IK har spelat 16 av totalt 52 matcher i SHL. Laget har tagit poäng i sju matcher och vunnit fyra vid full tid. Ett klart godkänt facit. Även om det inte går att komma ifrån att laget från Ovansiljan startat några matcher väl energi- och intressefattigt. Laget har inte riktigt varit där från start, vilket lett till bekymmersamma underlägen i ett tidigt skede av matcherna. Här har Mora IK mycket att lära: Det gäller att vara med från start! Effektiviteten måste också bli bättre – chanser har sannerligen inte saknats… Ser man till power-play och box-play-spelet, så måste en kvalitetshöjning till för att laget ska kunna cementera en plats ovanför kvalstrecket. Just nu är Mora på plats 13 i pp-ligan och på plats 14 i bp-ligan Det håller inte i längden. Där har tränarparet Karlin/Johansson en del att jobba med! Insatsmässigt tycker jag att de riktiga ”bottennappen” varit mot Djurgården, Örebro (första matchen) och Skellefteå borta. Höjdpunkter? Vändningen mot Örebro borta (jag var på plats!) och segrarna hemma mot Rögle och HV 71.
Tänkte avsluta att titta närmare på lagdel efter lagdel.
Målvakter: Christian Engstrand har räddat poäng åt Mora IK i flera matcher, men också svarat för insatser som inte motsvarat förväntningarna, sett till fjolårets prestationer. Mattias Pettersson har stått från start i två matcher, men inte visat sig vara konkurrensmässig mot Engstrand. Något som gjort att Engstrand stått flest matcher av samtliga målvakter i SHL. Det sliter.
Backar: Tuffa skadebekymmer under hela hösten har drabbat backsidan stort. Något som tvingade Moraledningen att agera och införskaffa nya backar. Marcus Fagerudd plockades från Djurgården och kan påvisa +4 i plus-minus-ligan. Har så här långt motsvarat förväntningarna mer än väl, även om skottstarke Fagerudd är mållös så här långt. Nye Brandon Gormley har blandat och gett men ändå visat att han på sikt blir en klar förstärkning. Vill också framhålla veteranerna Tomas Skogs och Daniel Grillfors som är viktiga för laget med sin stora SHL-rutin. Steven Seigo är offensivt stark – men -14 i plus-minus-ligan är alldeles för skralt, om inte dåligt. Här förväntar vi oss en klar uppryckning.
Forwards: Effektiviteten har varit alldeles för dålig totalt sett. Största överraskningen är som sagt Robin Johansson, han kammar in många plus på sina insatser i inledningen. I övrigt då? Tjeckiske landslagsspelaren David Kase är på många sätt en attraktion. Matt Bailey är en av SHL:s starkaste sargspelare och vinner mycket puck. Det händer mycket kring Jacob Nilsson offensivt, men poängskörden är ändå för skral. I övrigt måste spelare som främst Andrew Rowe och John Persson producera betydligt mer, än vad fallet varit hittills. Poängsnittet så här långt är alldeles för skralt sett till rollen i laget och speltid.
Slutligen 1: Mora måste förstärka. På forwardssidan är laget alldeles för smalt. En center och en ytterforward finns i alla fall på min önskelista. Jag vet att ekonomin är tuff, men med hjälp av externa stöttningar från supporters och företag borde det kunna gå.
Slutligen 2: Diskussioner om en ny multiarena i Mora är på gång. Äntligen! Men att det ska behöva ta fem år innan en arena ska bli verklighet, det kan jag inte köpa. Den tidsprocessen borde kunna kortas betydligt med hjälp av ekonomiskt starka externa intressenter. För inte ska väl själva myndighetsutövningen behöva sätta käppar i hjulet för den fortsatta processen?
Slutligen 3: Fler tröjor i taket: ”Lill-Strimma”, Thomas Melin, Per-Erik Danielsson och Nils-Göran Olsson borde stå på tur. Kan ni Er Morahistoria, så vet ni varför!
Tack för mig!