Krönikor
Här kommer vi att då och då publicera krönikor som våra skribenter snickrat ihop. De kommer att beröra ämnen som handlar om ishockey i allmänhet och Mora IK i synnerhet. Du är välkommen att kontakta dem om du har frågor eller synpunkter rörande krönikorna, eller rentav tips om spännande ämnen som de kan ta upp. Med det så önskar vi er en trevlig läsning.
Info om våra krönikörer hittar du här>>
Vill du själv vara med som krönikör för Mora IK, kontakta Martin Wattberg
Senaste krönikan hittar du här nedan, övriga krönikor i arkivet till höger!
Supporter på livstid?
Kan man byta lag? Eller är ett supporterskap ett livstids åtagande?
Den frågan kan uppta min tid ibland, när jag hör folk indignerat förkunna att det ultimata sveket är att byta favoritlag och att sådana fasoner borde bestraffas med döden, eller åtminstone långsam kastrering med en slö skridsko. Samtidigt har de just separerat från sin tredje fru…
”Moring/leksing/whatever tills jag dör” är ett populärt uttryck hos supportrar, som utan ifrågasättande kan genomlida hur den egna klubben missköts, gör konkurs och nonchalerar både supportrar och spelare. Och visst är det ett ädelt martyrskap på något vis. Men jag måste ändå säga att jag inte riktigt är där.
Skulle jag fortfarande hålla på Mora IK om laget lade ner juniorverksamheten, smet från sina skulder och till sist räddades av en arabisk oljeschejk som köpte in ett helt lag med ryssar och kanadensare som spelade hem SM-guldet till Mora?
Jag vet faktiskt inte. Men det är tveksamt. Mitt första uppvaknande var fotbollsklubben Chelsea, som jag höll på under hela min Tipsextra-uppväxt. Chelsea var ”mitt” lag. Jag vet inte riktigt varför – kanske för att Peter Osgood hade tuffast polisonger. Det är ofta slumpen som styr när man är tolv bast.
Men i början av 2000-talet blev klubben uppköpt av ryska maffian, som pumpade in obegränsat med pengar i laget. Strax därefter anställde de en tränare (Mourinho), som inte heller var min personliga favorit (och som trots framgångarna fick sparken eftersom han var ofin nog att inte alltid göra som maffian sade). Och där någonstans insåg jag att det inte längre var mitt Chelsea, klubben hade blivit någonting helt annat – och jag gjorde slut under stora våndor.
Sedan dess är min syn på supporterskap mer avslappnad. Det gick faktiskt att göra slut – det dök inte upp några arga ex eller besvikna barn och vännerna slutade inte ringa. Trots allt känns relationerna till vänner och familj viktigare än de till en idrottsklubb.
Jag är ingen medgångssupporter – jag kommer att stötta Mora IK livet ut om de så spelar i division fem. Men om Mora IK blev Aktiebolaget Mora Red Dragons, köptes av utländska konglomerat med tveksam finansiering, spelade i dräkter utan någon anknytning till traditionerna och köpte in hela spelartrupper istället för att fostra några egna spelare – då vete fan. Men förhoppningsvis kommer det aldrig att inträffa. Eller hur?
